Allright mina kära vänner.
Nu packar vi ihop denna bloggen för ett tag!
Ponnyryttarna, namnet säger ganska tydligt att det skall vara fler än bara en person som bloggar på denna blogg.
Och just nu är jag bara en. (vilket jag tycker är ganska skönt för tillfället)

Så nu har jag fixat och donat med den andra bloggen som jag kommer blogga från istället.
www.mirjaadebruin.blogg.se

Där kommer jag alltså blogga ifrån nu framöver.
Men tar somsagt inte bort denna bloggen ifall det skulle vara så att jag någon gång i tiden börjar blogga med nån annan igen ;)
Men mest för att allt jag skrivit här på om mina hästar/träning/tävling osv är bra att ha.
Det är ju som en dagbok och dom slänger man inte.

Men ta nu en titt in på den andra bloggen och lägg det på minnet.
Att det är www.mirjaadebruin.blogg.se som gäller nu framöver! :D
Ses där.
Puss ♥

Shit!

Jag har typ inte updaterat någonting idag, och ändå är det 90 unika läsare som vart inne på bloggen:o
Vart kom alla dom ifrån?
Haha men roligtroligt.
Får lite dåligt samvete dock.

Och aaarrggghhh får inte ihop filmen!
Det vill verkligen inte funka.
Orkar inte försöka mer :(
Försöker mer imorgon, hoppas ni har förståelse <3

såhär snygg är jag i min moppehjälm ;)

Ska se på en teater klockan ett här på Futura så jag och Filip gick hit lite innan.
Gick in till mammas rum, och hon var inte här så lånade hennes data lite ;)
Dagen är chill.
Ballade ur på NO'n började brinna på golvet och grejer :u
Heelt galet.
Men skall göra annat nu :)
Pusshej Mirjaaa <3

Historien om henne är så oerhört lång.
Och det finns så mycket att skriva så det skulle kunna ta hela dagen.
Men jag skall försöka göra en lång historia kort.

När jag var 7 år fick jag min andra ponny, och det var Esmeralda.
Vi köpte henne från min ridklubb (Tanums Ridklubb) pga av att hon skulle skickas till slakt annars.
Det var ingen som ville köpa henne, ingen som ville rida henne och hon ansågs som farlig.
Men min mamma som är en riktig djurvän skulle självklart rädda Esmis och köpte henne utan tvekan.

Jag kommer ihåg när vi var och hämtade henne.
Min kompis Madde var med och vi var inte alls speciellt intresserade av Esmis.
Vi sprang runt och kollade på alla andra hästar, lekte i höt och brydde oss faktiskt inte ett skit om ponnyn som vi sedan lastade in i transporten och tog med hem.

Dom första dagarna, veckorna, månaderna, det första året var ett rent helvete.
Det gick varken att sadla eller tränsa.
Hon var livrädd, kastade sig åt alla håll, slet sig, svetten rann om henne och ögonen fulla med panik.
Det gick inte, hon var totalt omöjligt.
Jag blev självklart livrädd för Esmis och allt som hade med henne att göra var hemskt.
Mamma fick hjälpa mig varenda gång, ibland lyckades vi och ibland inte.
Dom få gångerna jag väl kom upp i sadeln låg jag lika snabbt på backen igen.
Hon stegrade sig, skenade iväg, slängde av mig och var rent jävlig.

Hon visste varken till eller från.
Och jag har aldrig sätt en ponny som har haft med panik i blicken än vad hon hade.
Det var hemskt.
Jag avskydde henne och skrek och grät varje gång mamma ville att jag skulle ut och rida.

Men som med allt annat, övning ger färdighet.
Mamma tvingade ut mig i stallet, hon tvingade mig att rida och att lära känna Esmis.
Esmis började lita på oss och allt gick bättre.
Det tog tid, en jäkla tid.
Tror efter ett år kunde jag gå ut i stallet och sadla och tränsa henne själv och rida iväg ensam.
Jag var så lycklig <3
Jag tävlade lite och hopptränade med henn, tränade faktiskt för Anna-Emanuelsson.
Jag var en av dom första som tränade för henne när hon började träna på våran klubb.


Bild som jag la ut förut.
Usch vad jag kommer ihåg allt detta. Saknar det <3


Men jag blev (trodde jag då) lite förstor så jag började träna och tävla ponnyn Roxy på klubben.
Jag glömde bort Esmis lite och la henne åt sidan.
Jag ville hyra Roxy en sommar så då lånade vi ut Esmis som ridläger ponny.
Där gick hon hela sommaren och trivdes helt okej bra.

Hon fick kolik efter sommaren och vi blev tvungna att ta hem henne illa snabbt.
Helt oplanerat så vi hade då inga hästar hemma i stallet så jag var tvungen att stanna hemma från skolan en hel vecka för att umgås och vara med Esmeralda.
Sedan åkte hon iväg igen och gick i en hage med massa andra hästar uppe i Bullaren hela året.
Jag hade nästan helt glömt bort henne.

Några månader innan sommaren tog jag hem henne igen, red henne och satte igång henne.
Vi lånade ut henne till en liten tjej i Uddevalla efter ett tag, där stannade hon hela sommar och en liten bit inpå hösten.
Vi var SÅHÄÄÄÄÄR nära på att sälja henne, hade satt pris, fixat kontrakts papper och allt.
Men då helt plötsligt i samma veva började hon sparkas och bitas så vi var tvugna att ta hem henne igen.
Dom köpte henne alltså inte.

Sedan den dagen har hon stannat hos mig.
Och jag kommer aldrig någonsin lämna bort henne igen.
Det var då, när hon kom hem igen för tredje-fjärde gången jag fattade vad den ponnyn betydde för mig.
Jag la ner hela mitt liv på henne, varenda lediga stund var jag i stallet.

Vi tog hem en tjej som kan prata med djur(Emelie Cajsdotter) och bad henne prata med Esmis.
Då sa Esmis att hon hellre dog än att vara hos någon annan är mig.


Förstår ni nu hur mycket jag älskar den ponnyn?
Allt vi gjort!
Allt vi gått igenom!
Jag har ägt henne mer än hälften av mitt liv.
Jag kan inte, kan absolut inte leva utan henne.
Jag dör hellre än att leva ett liv utan henne.

Hela mitt liv ligger i hennes själ.
Och det finns ingen som förstår mig bättre än hon gör.
Det finns ingen som känner mig mer än hon gör.
Det finns absolut ingen som jag hellre vill vara med än henne.

Hon gör allt för mig.
Jag har aldrig träffat någon i hela mitt liv som gjort så mycket för mig som hon gjort.
Hon har lagt sin tillit i mina händer, och sitt liv i min famn.
Ingen förstår, ingen kan leva sig in i det jag känner för henne.
Det går inte att förklara med ord!

Alla skriver så mycket som sina hästar, dom betyder mest och dom kommer aldrig lämna sina hästar.
Men sen säljer dom hästarna eller köper nya och det går alldeles utmärkt?
Den nya hästen tar över den gamlas plats och allt man lovat och sagt om den gamla är som bortblåst.

Men jag kan lova, med handen på mitt hjärta att ALLT jag skriver och säger om Esmeralda är hundra procent sant!
Ingen kommer någonsin ta hennes plats, det finns ingen häst i hela världen som är bättre än henne.
Jag svär på allt jag har, jag tar livet av mig om hon försvinner ur mitt liv.
För jag klarar verkligen inte av att leva utan henne.
Hon är min luft jag andas så mycket mer än det.
Ingen förstår...

Min älskade ponny.
Du är allt jag har.
Jag har gett dig allt och jag har fått det finaste man kan få tillbaka.
Din tillit och ditt hjärta.
Jag lämnar dig aldrig, det har du mitt ord på (L)