Time to let you know..
Okej, ska förklara nu vad det är som händer.
Antar att det är en del som undrar...
Som ni kanske märkt på den usla updateringen och dom två senaste inläggen så mår jag inte speciellt bra.
Rent ut sagt förj*vligt.
Men jag är ingen sån människa som skriker och gapar såfort det är något som inte passar mig.
Utan jag håller tyst om saker och ting, ibland mer ibland mindre.
Och det här med känslor och hur jag mår har aldrig riktigt varit min grej.
För det första är jag usel på att ta hand om mig själv.
Det har jag alltid varit.
Jag sätter alltid allt och alla före mig själv, vad det än handlar om.
Det är bra ibland, men inte alltid.
För det andra så snackar jag aldrig om mina känslor.
Jag berättar aldrig för någon.
Det är alltid alla andra som får fråga mig om jag ska säga något.
Och även om jag säger så säger jag lååångt ifrån allt, och kanske till och med inte sanningen.
Och för det tredje så rör jag ganska enkelt ihop allting.
Har det gått tillräckligt långt kan jag reagera jätte stort för små saker.
Och saker som egentligen kanske är ganska allvarliga kan jag bara rycka på axlarna åt och säga "jaha, so what liksom?"
Så ja, ni ser, inte min grej riktigt...?
Anyways, det har vart ganska mycket nu det senaste för mig.
Dock innanför dörrarna på mitt privatliv så tänker inte säga just exakt vad.
Men som jag skrev snackar jag inte speciellt mycket om problemen.
Alltså stänger jag in dom.
Men jag smart som jag är tänker, "fuck no att några småsaker ska förstöra för mig".
Så jag slänger "småsakerna" åt sidan.
Lägger dom på hyllan och tänker att "det kan jag ta itu med senare".
Dessvärre blir ju dessa "småsaker" flera och flera, och jag bara fortsätter att ignonera allt och lägga det på hyllan.
Tänk er att jag bär dendär hyllan på mitt huvud, och när jag lägger en massa grejer på den så blir den tyngre och tyngre.
Det är excatlly så det känns, man blir tyngre och tyngre.
Allt blir jobbigare, och ja.
Livet blir helt enkelt jävligt tungt att leva med alla dom dära småsakerna(som blir jävligt stora tillslut) att bära omkring på.
(Nu backar jag lite)
Som ni vet tog vi av Julia skorna.
Och ganska självklart har hon ömmat som fasen nu i början.
Vilket jag har tyckt vart HUR jobbigt som helst, har gråtit floder i stallet av att hon knappt kunnat gå osv.
Och i onsdags när jag kom till stallet då.
Skulle ut och rida på Esmis, men vet ni vad?
HON ÄR HALT.
Och där rasade min "hylla".
Okej tänker säkert ni, "shit hästen är halt, no big deal hon blir ju bra igen!?"
Men nej, att ens över huvudtaget se den hästen ute när det regnar SKÄR rakt igenom mitt hjärta.
Det är skit löjligt jag vet. Hon tål ju det!
Men jag älskar den ponnyn så sjukt otroligt mycket.
Så att se henne stå med hängande huvudet, öronen snett ut åt sidan, och blicken helt död (vilket hon gör när det regnar, för hon hatar regn) gör så otroligt ont i mig.
Så när hon då är halt!?
Plus en till häst som knappt kan gå, plus en jäkla massa mer saker som jag inte tänker skriva här nu.
Tror ni jag klarar vad som helst då?
Så nej, där gick allt åt helvete.
En hylla kan inte bära hur mycket som helst, inte ens min.
Och jag har känt av det på långt innan, jag har mått så jävla dålig riktigt länge.
Så har vetat att "kommer det en pik till i mitt liv så rasar allt för mig nu"
Vilken det gjorde nu i onsdags.
Allt rasade verkligen, exakt ALLT.
Inte bara mina känslor och mitt liv, utan hela jag.
Jag blev sjuk.
Låg hela torsdagen som i koma, rörde mig inte ur fläcken på hela dagen/natten och var vaken kanske sammanlagt tre timmar på ett dygn, inte normalt!
Feber, ont i hela kroppen, hostattacker, illamående, ingen ork och helt totalt sjutkörd.
Vaknade flera gånger på natten till torsdag av att jag grät.
Sov hela torsdagen i sträck sen.
Har aldrig vart såhär "icke levande" som jag vart dom här dagarna.
Helt sjukt, skrämmande faktiskt..
Men okej, nu vet ni hur allt ligger till.
Och jag har hämtat mig lite, dock långt ifrån allt.
Är fortfarande chockad, rädd och mår jävligt piss.
Kommer göra det ett bra tag framöver antar jag, det är inte direkt något som bara går över på en dag, right ?:)
Börjar nog blogga som vanligt till veckan som kommer.
Puss på er världens bästa!
Antar att det är en del som undrar...
Som ni kanske märkt på den usla updateringen och dom två senaste inläggen så mår jag inte speciellt bra.
Rent ut sagt förj*vligt.
Men jag är ingen sån människa som skriker och gapar såfort det är något som inte passar mig.
Utan jag håller tyst om saker och ting, ibland mer ibland mindre.
Och det här med känslor och hur jag mår har aldrig riktigt varit min grej.
För det första är jag usel på att ta hand om mig själv.
Det har jag alltid varit.
Jag sätter alltid allt och alla före mig själv, vad det än handlar om.
Det är bra ibland, men inte alltid.
För det andra så snackar jag aldrig om mina känslor.
Jag berättar aldrig för någon.
Det är alltid alla andra som får fråga mig om jag ska säga något.
Och även om jag säger så säger jag lååångt ifrån allt, och kanske till och med inte sanningen.
Och för det tredje så rör jag ganska enkelt ihop allting.
Har det gått tillräckligt långt kan jag reagera jätte stort för små saker.
Och saker som egentligen kanske är ganska allvarliga kan jag bara rycka på axlarna åt och säga "jaha, so what liksom?"
Så ja, ni ser, inte min grej riktigt...?
Anyways, det har vart ganska mycket nu det senaste för mig.
Dock innanför dörrarna på mitt privatliv så tänker inte säga just exakt vad.
Men som jag skrev snackar jag inte speciellt mycket om problemen.
Alltså stänger jag in dom.
Men jag smart som jag är tänker, "fuck no att några småsaker ska förstöra för mig".
Så jag slänger "småsakerna" åt sidan.
Lägger dom på hyllan och tänker att "det kan jag ta itu med senare".
Dessvärre blir ju dessa "småsaker" flera och flera, och jag bara fortsätter att ignonera allt och lägga det på hyllan.
Tänk er att jag bär dendär hyllan på mitt huvud, och när jag lägger en massa grejer på den så blir den tyngre och tyngre.
Det är excatlly så det känns, man blir tyngre och tyngre.
Allt blir jobbigare, och ja.
Livet blir helt enkelt jävligt tungt att leva med alla dom dära småsakerna(som blir jävligt stora tillslut) att bära omkring på.
(Nu backar jag lite)
Som ni vet tog vi av Julia skorna.
Och ganska självklart har hon ömmat som fasen nu i början.
Vilket jag har tyckt vart HUR jobbigt som helst, har gråtit floder i stallet av att hon knappt kunnat gå osv.
Och i onsdags när jag kom till stallet då.
Skulle ut och rida på Esmis, men vet ni vad?
HON ÄR HALT.
Och där rasade min "hylla".
Okej tänker säkert ni, "shit hästen är halt, no big deal hon blir ju bra igen!?"
Men nej, att ens över huvudtaget se den hästen ute när det regnar SKÄR rakt igenom mitt hjärta.
Det är skit löjligt jag vet. Hon tål ju det!
Men jag älskar den ponnyn så sjukt otroligt mycket.
Så att se henne stå med hängande huvudet, öronen snett ut åt sidan, och blicken helt död (vilket hon gör när det regnar, för hon hatar regn) gör så otroligt ont i mig.
Så när hon då är halt!?
Plus en till häst som knappt kan gå, plus en jäkla massa mer saker som jag inte tänker skriva här nu.
Tror ni jag klarar vad som helst då?
Så nej, där gick allt åt helvete.
En hylla kan inte bära hur mycket som helst, inte ens min.
Och jag har känt av det på långt innan, jag har mått så jävla dålig riktigt länge.
Så har vetat att "kommer det en pik till i mitt liv så rasar allt för mig nu"
Vilken det gjorde nu i onsdags.
Allt rasade verkligen, exakt ALLT.
Inte bara mina känslor och mitt liv, utan hela jag.
Jag blev sjuk.
Låg hela torsdagen som i koma, rörde mig inte ur fläcken på hela dagen/natten och var vaken kanske sammanlagt tre timmar på ett dygn, inte normalt!
Feber, ont i hela kroppen, hostattacker, illamående, ingen ork och helt totalt sjutkörd.
Vaknade flera gånger på natten till torsdag av att jag grät.
Sov hela torsdagen i sträck sen.
Har aldrig vart såhär "icke levande" som jag vart dom här dagarna.
Helt sjukt, skrämmande faktiskt..
Men okej, nu vet ni hur allt ligger till.
Och jag har hämtat mig lite, dock långt ifrån allt.
Är fortfarande chockad, rädd och mår jävligt piss.
Kommer göra det ett bra tag framöver antar jag, det är inte direkt något som bara går över på en dag, right ?:)
Börjar nog blogga som vanligt till veckan som kommer.
Puss på er världens bästa!