Ja, som ni alla redan vet så har jag två ponnyer.
En b-ponny som heter Esmis och c-ponny som heter Julia.
Men just det här inlägget kommer handlar om Julia.
Kan skriva om Esmis nån annan gång senare.

Pretty Woman som hon heter kom till min ridklubb för ja, vad kan det vart. Ungefär ett år sen kanske?
Kommer inte alls ihåg.
Under den tiden iallafall så hade jag en foderponny som heter Kakan, så jag red inte några stallponnyer alls.
Men helt plötsligt så slutade jag rida Kakan, pga av att jag ville börja tävla/träna en av stallponnyerna Roxy som jag tävlat en massa året innan.
Så jag slutade hyra Kakan och började rida stallponnyerna istället då. Och jag trodde såklart jag skulle få Roxy på lektionerna.
Men ikke, det stod Julia på tavlan.
Jag blev förvånad, lite sur men självklart glad också för det är jätte roligt att rida ponnyer som man aldrig ridit innan!

Jag behöver inte skriva allt som hände på varje lektion men iallafall från den dagen började jag rida Julia och jag hade henne på varenda lektion framöver.

När jag börjadde rida Julia var det som att rida på nånting som varken hade broms, höger eller vänster.
Det ända som fanns var gas.
Iallafall när det kom fram bommar, då gick det varken att svänga eller bromsa.
Och hon stegrade och slängde sig åt alla håll och kanter vissa stunder, hoppade nog runt med i luften än vad hon stod på marken.
Jag kunde inte ens hoppa en liten sockerbit utan att hon totalt kutade ifrån mig 20 meter innan hindret med huvudet upp i vädret.
Förstår ni vad jag menar?
Hon var så pigg/het så det inte gick att göra ett skit när hon satte av.

Varken jag eller min ridlärare Vickan visste varken från eller till med den ponnyn, förstod oss inte riktigt på henne i början.
Men det blev bättre ju mer jag red henne.
Vi tränade, tränade, tränade och tränade.
Precis det som Linnea tränar med Challe nu, ett lugnt tempo.
Det gick bra och tillslt kunde jag faktiskt hoppa små banor, visst hon var pigg och sprang på.
Men jag kunde styra, och bromsa.

Vi fortsatte på samma väg, försökte hitta lugnet och att bara kunna komma i ett jämnt tempo mot ett hinder.
Det funkade stundvis, men andra stunder var hon helt crazy galen igen och hoppade runt i luften och bara sprang med huvucet upp i vädret.


Innan sommarlovet slutade hann jag hoppa ett fåtal regionala L:A med henne.
Det var inte perfekt, ganska långt ifrån perfekt.
Men att det ens gick att hoppa en bana på den nivån!?
Förstår ni hur lycklig jag var?
Vilket framsteg!

Och nu har vi backat ett steg igen efter sommaren, vi hoppar L:C och L:B och jag vill bara ha fina och lugna rundor där nu.
Visst, hon klarar fortfarande av att hoppa L:A, vi skulle kunna starta det nu om vi vill.
Men jag vill nu, innan jag går vidare nånstans att hon skall ha ett antal nollor i L:B.
Och det har vi nu, 3 eller 4 tror jag att vi satt nu.
Vilket känns super!

Men somsagt, Julia är långt ifrån klar.
Hon har så enormt mycket mer att jobba på, så enormt mycket kvar, och så enormt mycket att ge.
Jag behöver bygga muskler, hitta ännu mer lugn, jobba på små hinder, få hon att vänta.
Och jätte mycket mer än det, så ja ni ser?
Vi har en hel del kvar!

Men jag älskar det!
Att ha något att jobba med är roligt, och ännu roligare när man ser hur det resulterar sig(kan man säga så haha?

Under vintern nu skall vi fortsätta som vi gör.
Mycket mycket dressyr och ta en ska i taget där, jobba på små hinder, och bara ha roligt!
Sen när tävlingarna drar igång igen så skall vi ut och bara ha kul!
Samla nollor och klättra i klasserna tillsammans.

Jag och min stjärna (L)