Allright mina kära vänner.
Nu packar vi ihop denna bloggen för ett tag!
Ponnyryttarna, namnet säger ganska tydligt att det skall vara fler än bara en person som bloggar på denna blogg.
Och just nu är jag bara en. (vilket jag tycker är ganska skönt för tillfället)

Så nu har jag fixat och donat med den andra bloggen som jag kommer blogga från istället.
www.mirjaadebruin.blogg.se

Där kommer jag alltså blogga ifrån nu framöver.
Men tar somsagt inte bort denna bloggen ifall det skulle vara så att jag någon gång i tiden börjar blogga med nån annan igen ;)
Men mest för att allt jag skrivit här på om mina hästar/träning/tävling osv är bra att ha.
Det är ju som en dagbok och dom slänger man inte.

Men ta nu en titt in på den andra bloggen och lägg det på minnet.
Att det är www.mirjaadebruin.blogg.se som gäller nu framöver! :D
Ses där.
Puss ♥

Shit!

Jag har typ inte updaterat någonting idag, och ändå är det 90 unika läsare som vart inne på bloggen:o
Vart kom alla dom ifrån?
Haha men roligtroligt.
Får lite dåligt samvete dock.

Och aaarrggghhh får inte ihop filmen!
Det vill verkligen inte funka.
Orkar inte försöka mer :(
Försöker mer imorgon, hoppas ni har förståelse <3

såhär snygg är jag i min moppehjälm ;)

Ska se på en teater klockan ett här på Futura så jag och Filip gick hit lite innan.
Gick in till mammas rum, och hon var inte här så lånade hennes data lite ;)
Dagen är chill.
Ballade ur på NO'n började brinna på golvet och grejer :u
Heelt galet.
Men skall göra annat nu :)
Pusshej Mirjaaa <3

Historien om henne är så oerhört lång.
Och det finns så mycket att skriva så det skulle kunna ta hela dagen.
Men jag skall försöka göra en lång historia kort.

När jag var 7 år fick jag min andra ponny, och det var Esmeralda.
Vi köpte henne från min ridklubb (Tanums Ridklubb) pga av att hon skulle skickas till slakt annars.
Det var ingen som ville köpa henne, ingen som ville rida henne och hon ansågs som farlig.
Men min mamma som är en riktig djurvän skulle självklart rädda Esmis och köpte henne utan tvekan.

Jag kommer ihåg när vi var och hämtade henne.
Min kompis Madde var med och vi var inte alls speciellt intresserade av Esmis.
Vi sprang runt och kollade på alla andra hästar, lekte i höt och brydde oss faktiskt inte ett skit om ponnyn som vi sedan lastade in i transporten och tog med hem.

Dom första dagarna, veckorna, månaderna, det första året var ett rent helvete.
Det gick varken att sadla eller tränsa.
Hon var livrädd, kastade sig åt alla håll, slet sig, svetten rann om henne och ögonen fulla med panik.
Det gick inte, hon var totalt omöjligt.
Jag blev självklart livrädd för Esmis och allt som hade med henne att göra var hemskt.
Mamma fick hjälpa mig varenda gång, ibland lyckades vi och ibland inte.
Dom få gångerna jag väl kom upp i sadeln låg jag lika snabbt på backen igen.
Hon stegrade sig, skenade iväg, slängde av mig och var rent jävlig.

Hon visste varken till eller från.
Och jag har aldrig sätt en ponny som har haft med panik i blicken än vad hon hade.
Det var hemskt.
Jag avskydde henne och skrek och grät varje gång mamma ville att jag skulle ut och rida.

Men som med allt annat, övning ger färdighet.
Mamma tvingade ut mig i stallet, hon tvingade mig att rida och att lära känna Esmis.
Esmis började lita på oss och allt gick bättre.
Det tog tid, en jäkla tid.
Tror efter ett år kunde jag gå ut i stallet och sadla och tränsa henne själv och rida iväg ensam.
Jag var så lycklig <3
Jag tävlade lite och hopptränade med henn, tränade faktiskt för Anna-Emanuelsson.
Jag var en av dom första som tränade för henne när hon började träna på våran klubb.


Bild som jag la ut förut.
Usch vad jag kommer ihåg allt detta. Saknar det <3


Men jag blev (trodde jag då) lite förstor så jag började träna och tävla ponnyn Roxy på klubben.
Jag glömde bort Esmis lite och la henne åt sidan.
Jag ville hyra Roxy en sommar så då lånade vi ut Esmis som ridläger ponny.
Där gick hon hela sommaren och trivdes helt okej bra.

Hon fick kolik efter sommaren och vi blev tvungna att ta hem henne illa snabbt.
Helt oplanerat så vi hade då inga hästar hemma i stallet så jag var tvungen att stanna hemma från skolan en hel vecka för att umgås och vara med Esmeralda.
Sedan åkte hon iväg igen och gick i en hage med massa andra hästar uppe i Bullaren hela året.
Jag hade nästan helt glömt bort henne.

Några månader innan sommaren tog jag hem henne igen, red henne och satte igång henne.
Vi lånade ut henne till en liten tjej i Uddevalla efter ett tag, där stannade hon hela sommar och en liten bit inpå hösten.
Vi var SÅHÄÄÄÄÄR nära på att sälja henne, hade satt pris, fixat kontrakts papper och allt.
Men då helt plötsligt i samma veva började hon sparkas och bitas så vi var tvugna att ta hem henne igen.
Dom köpte henne alltså inte.

Sedan den dagen har hon stannat hos mig.
Och jag kommer aldrig någonsin lämna bort henne igen.
Det var då, när hon kom hem igen för tredje-fjärde gången jag fattade vad den ponnyn betydde för mig.
Jag la ner hela mitt liv på henne, varenda lediga stund var jag i stallet.

Vi tog hem en tjej som kan prata med djur(Emelie Cajsdotter) och bad henne prata med Esmis.
Då sa Esmis att hon hellre dog än att vara hos någon annan är mig.


Förstår ni nu hur mycket jag älskar den ponnyn?
Allt vi gjort!
Allt vi gått igenom!
Jag har ägt henne mer än hälften av mitt liv.
Jag kan inte, kan absolut inte leva utan henne.
Jag dör hellre än att leva ett liv utan henne.

Hela mitt liv ligger i hennes själ.
Och det finns ingen som förstår mig bättre än hon gör.
Det finns ingen som känner mig mer än hon gör.
Det finns absolut ingen som jag hellre vill vara med än henne.

Hon gör allt för mig.
Jag har aldrig träffat någon i hela mitt liv som gjort så mycket för mig som hon gjort.
Hon har lagt sin tillit i mina händer, och sitt liv i min famn.
Ingen förstår, ingen kan leva sig in i det jag känner för henne.
Det går inte att förklara med ord!

Alla skriver så mycket som sina hästar, dom betyder mest och dom kommer aldrig lämna sina hästar.
Men sen säljer dom hästarna eller köper nya och det går alldeles utmärkt?
Den nya hästen tar över den gamlas plats och allt man lovat och sagt om den gamla är som bortblåst.

Men jag kan lova, med handen på mitt hjärta att ALLT jag skriver och säger om Esmeralda är hundra procent sant!
Ingen kommer någonsin ta hennes plats, det finns ingen häst i hela världen som är bättre än henne.
Jag svär på allt jag har, jag tar livet av mig om hon försvinner ur mitt liv.
För jag klarar verkligen inte av att leva utan henne.
Hon är min luft jag andas så mycket mer än det.
Ingen förstår...

Min älskade ponny.
Du är allt jag har.
Jag har gett dig allt och jag har fått det finaste man kan få tillbaka.
Din tillit och ditt hjärta.
Jag lämnar dig aldrig, det har du mitt ord på (L)

Jo, vi har snackat mycket om det här med Julias skor och hur vi skall göra med det.
Och har nu kommit fram till att vi skall ta av dom under ett tag och se hur det fungerar.
Julia har nämligen gallor på alla fyra, och det har hon haft ända sen hon kom till ridklubben.
Och dom försvinner verkligen inte.

Mamma har läst på internet, vi har frågat olika hovslagare och dom flesta tror att det kanske har och göra med att hoven måste få andas.

Ni vet som en manet rör sig?
Den sträcker ut sig sig och sen drar den ihop sig, och så håller den på så. Ellerhur?
Så har dom beskrivit för mig att hoven måste få göra.
Och när man har på skor på hästen så kan den aldrig sträcka ut sig ordentligt, den sitter liksom fast i det andra lägen där den drar ihop sig.
Och många tror att gallorna försvinner om vi skulle ta av skorna för ett tag så att hoven får andas.

Och vi ville inte ta av skorna så länge det var tävling och träningsperiod.
Men nu när tävlingarna är slut och hon ändå skall ta det lite lugn så skall vi prova nu att ta av dom och se hur det blir.
Även lagom nu til vintern när snön kommer att inte ha några skor så hon slipper få styltor.

Men vi skall beställa hem ett par boots till henne!
Eftersom hon troligen kommer vara rätt ömfotat i början.



Såna ska vi beställa.
Cavallo sport boots, 1500 kr.

Dom skall vara skitbra med extra "studs" eller vad man säger också.
Så det inte blir så hårt för henne att gå.
Det är även typ som broddar på undersidan så dom är bra också så hon inte halkar.

Det ska bli skit spännande att se om dethär funkar! :D
Och se hur hon regarer när hon inte går med några skor.
Tror och hoppas att det blir bra!

Men sen när tävlingarna och allt börjar dra igång igen så kommer vi troligen sko henne igen.
Dock kanske inte runt om, utan bara på fram.
Men har ingen aning ännu, får se hur det blir.

Kan ta kort och lägga in sen på hennes hovar hur det blev (y)
Hörs sen.
Puss Mirja <3

Julia är en jätte känslig ponny, på alla sätt.
Inte bara i ridningen utan allt annat också.
Hon är känslig för mygg/flugor och sådant på sommaren.
Räcker att hon går i hagen i en timme utan flughuva och hennes ögon rinner och droppar som tusan då.
Sen även benen, hon får sår/mygg/skadar sig hur enkelt som helst.
Och hon får skav av sina täcken eller sadeljorden jätte enkelt med.
Så ja, ni hör.
Hon är otroligt känslig för allt!

Och också i ridningen.
Jag har ju bytt nu till hackamore på henne, innan har jag haft ett tredelat-äggbett.
Det funkade visserligen helt okej, och jag red på det riktigt länge innan jag fick upp tanken att jag skulle prova hackamore.
Och varför jag tänkte så är för att Julia är jätte känslig i munnen, såfort man tar lite i henne så flyger huvudet upp.
Och jag måste ju ta i henne rätt ofta eftersom hon är så himla pigg.

Men det är inte så att jag måste sitta och dra i henne, för hon är inte stark.
Verkligen inte, hon är jätte lyhörd och stannar direkt jag ber om det.
Men att jag var tvungen att liksom hela tiden "hålla lite i henne" så hon inte bara rusade ifrån mig, det var då hon ryckte upp huvudet.

Så jag bytte till hack och allt har blivit MYCKET bättre!
Nu behöver jag inte sitta och hålla i henne hela tiden för hon ligger inte på ett dugg
Och när jag inte behöver det så rycker inte hon upp med sitt huvudet heller.
Så hon trivs med hack.
Det är verkligen en helt annan sak att rida henne och faktiskt till och med ibland behöva lägga till lite skänkel, istället för att bara sitta och göra ledande tygeltag hela tiden, och liksom hålla emot.
Hur skönt som helst!

Såhär gjorde hon med bett när jag tog i henne:


Och såhär med hack.



Dock när det kommer fram hinder så är det en annan sak så blir hon skitpigg och drar som bara den.
Men det är som jag skrev igår något som vi måste jobba på, och det gör vi också.
Och det går frammåt, jätte mycket frammåt.

Sist gång jag var uppe med henne på klubben och hoppade kunde jag ligga och rulla på två hinder på volten i samma jämna tempo utan att hon drog upp huvudet och sprang.
Och det är dit jag vill komma!
Så frammåt går det absolut! :)

Men om ni kollar på denna videon, spola fram till 00:40 där börjar jag och Julia.
Kolla på den, det var i början när jag började rida henne.

Ni förstår vad jag menar när jag skrev igår att hon var så pigg och galen så hon bara stegrade och jag fick typ komma i skritt mot varenda hinder nu va?

Och nu kollar ni på denna.
Tävling i Sotenäs för ett tag sen.
Stopped där och rivet tar jag på mig.

Men lite skillnad va på denna och den andra videon?
Så det går frammåt, och jag är jätte stolt över henne <3

                  Tretorn                                                               Pioneer

                GPA                                                                   JW

                  Animo                                            Kingsland

                  Glen Gordon                                                             Lamicell





Vad tycker du?